Besök

Min son på besök - 6 dagar efter operationen...

Influensa har härjat i min familj. Ständiga besök till vårdcentralen, hög feber och penicillin har gjort att alla varit mer eller mindre utslagna. Därför har det varit svårt att finna tid till att uppdatera bloggen. Men nu ska allt vara stabiliserat och i dagens inlägg tänkte jag skriva om nåt riktigt viktigt - nämligen besöken på Karolinska.

Dagen efter operationen kom min sambo och mina föräldrar för att titta till mig. Det första jag tänkte när jag fick veta att dom var på ingående, var att jag skulle försöka se så vital ut som möjligt. Situationen var tillräckligt allvarlig, så gott humör och rosiga kinder var det jag tänkte bjuda på. När min sambo dök upp samlade jag mig, tryckte ut en dos ur min morfinpump och mobiliserade all energi jag hade. Upplevelsen var att jag kände mig vid gott mod och tillräckligt pigg för vad som än väntade. Men tyvärr stannade den upplevelsen hos mig. Min sambo har i efterhand beskrivit första besöket som chockerande. Jag var lika blek som lakanen, kallsvettig och min andning var så begränsad att jag hela tiden kippade efter luft. Mina ögon var frånvarande och jag svävade in och ut ur vaket tillstånd. Mamma och pappa kom strax efter och satt mest tysta vid min sida. Trodde jag nådde fram med min närvaro, men tydligen hade jag mest sluddrat och visat ögonvitorna.

Efter första besöket skulle det dröja innan jag fick se min sambo igen. Kräksjukan satte sina klor i min dotter och därmed hamnade hela min familj i karantän. Det var ett hopplöst läge och vi var tvungen att hålla oss till att prata över telefon. Smärtsamt, när närhet aldrig varit viktigare...

Under mina 14 dagar på sjukhus dök flera bekanta ansikten upp. Kära vänner och familj som satt tålmodigt vid min sida och lyssnade till mitt senaste äventyr. Det var besök som värmde djupt i mitt (nyopererade) hjärta. Inget fick mig att må så bra som vid dessa tillfällen! Jag vill därmed passa på att tacka alla er som visat omtanke under mitt livs svåraste period - TACK!

...jag var en riktig entertainer

Bara början

När jag rullades in på min avdelning hade jag spenderat lite mer än ett dygn på intensiven. De tyngsta drogerna låg bakom mig och smärtorna började genast vinna mark. Det kändes som om jag blivit överkörd av en buss. Ont i precis hela kroppen. Dom kopplade upp mig mot en morfinpump vilket gjorde att jag ansvarade över smärtlindringen. Tryck på en knapp, surr från pumpen och härligt morfin inom några sekunder. Ibland hjälpte det dock inte vilket resulterade i ett frenetiskt tryckande...trots att jag visste att det fanns en överdosspärr.

En genomgång av kroppen var på sin plats. Började med att röra på benen - ok, dom var svullna och stela. Kateter rakt in snoppen - spontankissa kändes lite skumt. Magen - svullen, tom men inte hungrig. Bröstet - stora sårytor, slangar, sladdar, elektroder och bandage...och så tickade det, hjärtat slog hårt. Armarna - svåra att röra, sladdar. Halsen - sladdar rakt in i min pulsåder. Huvudet - bedövad, introvert och syrgas in i näsan.

Det var fortfarande svårt att förstå läget. Som om jag var bortkopplad från verkligheten. Jag såg mig omkring och möttes av nyfikna blickar från mina rumskamrater. Nån frågade vilken typ av operation jag gjort och jag svarade. Men det stämde liksom inte. För en stund tyckte jag synd om mig själv. Kände mig utsatt och väldigt känslig. Intalade mig att det värsta ändå var över. Men det var såklart bara början.