Min son på besök - 6 dagar efter operationen...Dagen efter operationen kom min sambo och mina föräldrar för att titta till mig. Det första jag tänkte när jag fick veta att dom var på ingående, var att jag skulle försöka se så vital ut som möjligt. Situationen var tillräckligt allvarlig, så gott humör och rosiga kinder var det jag tänkte bjuda på. När min sambo dök upp samlade jag mig, tryckte ut en dos ur min morfinpump och mobiliserade all energi jag hade. Upplevelsen var att jag kände mig vid gott mod och tillräckligt pigg för vad som än väntade. Men tyvärr stannade den upplevelsen hos mig. Min sambo har i efterhand beskrivit första besöket som chockerande. Jag var lika blek som lakanen, kallsvettig och min andning var så begränsad att jag hela tiden kippade efter luft. Mina ögon var frånvarande och jag svävade in och ut ur vaket tillstånd. Mamma och pappa kom strax efter och satt mest tysta vid min sida. Trodde jag nådde fram med min närvaro, men tydligen hade jag mest sluddrat och visat ögonvitorna.
Efter första besöket skulle det dröja innan jag fick se min sambo igen. Kräksjukan satte sina klor i min dotter och därmed hamnade hela min familj i karantän. Det var ett hopplöst läge och vi var tvungen att hålla oss till att prata över telefon. Smärtsamt, när närhet aldrig varit viktigare...
Under mina 14 dagar på sjukhus dök flera bekanta ansikten upp. Kära vänner och familj som satt tålmodigt vid min sida och lyssnade till mitt senaste äventyr. Det var besök som värmde djupt i mitt (nyopererade) hjärta. Inget fick mig att må så bra som vid dessa tillfällen! Jag vill därmed passa på att tacka alla er som visat omtanke under mitt livs svåraste period - TACK!
...jag var en riktig entertainer
Det var inte du som låg där i sängen! Du fanns inte där, det såg knappt ut som du för alla dina ansiktsmuskler var spända i smärta. Det luktade konstigt av läkemedel och sårförband och hela du var uppkopplad. Jag vågade knappt röra mig. Ville inte fastna och slita ur någon av alla dessa slangar som du var fäst vid. Du var likblek, kippande efter luft, ögonen ryckte med frånvarande blick och du orkade inte säga mer än något ord i stöten. Jag kan lätt säga att jag var chockad!
SvaraRadera