Bara början

När jag rullades in på min avdelning hade jag spenderat lite mer än ett dygn på intensiven. De tyngsta drogerna låg bakom mig och smärtorna började genast vinna mark. Det kändes som om jag blivit överkörd av en buss. Ont i precis hela kroppen. Dom kopplade upp mig mot en morfinpump vilket gjorde att jag ansvarade över smärtlindringen. Tryck på en knapp, surr från pumpen och härligt morfin inom några sekunder. Ibland hjälpte det dock inte vilket resulterade i ett frenetiskt tryckande...trots att jag visste att det fanns en överdosspärr.

En genomgång av kroppen var på sin plats. Började med att röra på benen - ok, dom var svullna och stela. Kateter rakt in snoppen - spontankissa kändes lite skumt. Magen - svullen, tom men inte hungrig. Bröstet - stora sårytor, slangar, sladdar, elektroder och bandage...och så tickade det, hjärtat slog hårt. Armarna - svåra att röra, sladdar. Halsen - sladdar rakt in i min pulsåder. Huvudet - bedövad, introvert och syrgas in i näsan.

Det var fortfarande svårt att förstå läget. Som om jag var bortkopplad från verkligheten. Jag såg mig omkring och möttes av nyfikna blickar från mina rumskamrater. Nån frågade vilken typ av operation jag gjort och jag svarade. Men det stämde liksom inte. För en stund tyckte jag synd om mig själv. Kände mig utsatt och väldigt känslig. Intalade mig att det värsta ändå var över. Men det var såklart bara början.