Drogad - Del 2

Tre dagar efter operationen tog dom bort min morfinpump. Med ett lätt ryck kopplades jag bort från min bästa vän. Det var ren och skär separationsångest. Vi hade upplevt så mycket tillsammans. Glädje, sorg. Hat, kärlek. Vi somnade ofta tätt intill varandra. I drömmarna förenades vi och gav liv åt en mängd virvlande, komplexa drömmar. Ofta kunde vi samtala i timmar och reflektera över hur bra vi hade det. Hur vi gav och tog i en perfekt fungerande symbios.

Men...nu var det slut på sötbrödsdagarna.

Redan efter fem minuter svettades jag över min oförmåga att ge kroppen den lindring den krävde. Personalen tyckte att det var god tid att gå vidare. Dom strösslade okänsligt ut en mängd piller på mitt bord. Mitt morfin skulle ersättas, gömmas och glömmas. Pillerna var små, tråkiga och bleka - med Alvedon i spetsen (men vafan...huvudvärk?). Jag var verkligen inte redo för ett nytt förhållande, speciellt inte när ersättaren verkade vara en loser.

Snart låg dock tabletterna i min mage och jag väntade på misslyckandet. Min bröstkorg var delad och brännhet av smärta. Två doseringar och ett halvt dygn senare var jag redo att ge upp. Min kropp klarade inte mycket mer. Ögonen var torra, luften hittade inte ner i lungorna, läpparna var blodiga av stressigt gnag, venkatetrarna smärtade och varenda muskel i min rygg låste sig i kramp.

"Varför tog ni bort mitt morfin, era snikna jävlar?" ... skulle jag sagt om det inte vore för att jag LED så o e r h ö r t mycket - läpparna sammandragna i ett uttrycksfullt streck.

Men. Plötsligt. Och helt utan förvarning...jag var drogad. Igen. Upptäckten kom under senare delen av kvällen då jag befann mig mellan dröm och verklighet. Var fullkomligt utmattad av dagens omställningsdrama och smärtparad, men allt tonades bort och kvar fanns bara vakuum. I detta vakuum satt jag tyst, ganska glad och begrundade min tillvaro. Mina tabletter hade börjat ge effekt. Kroppen hade gett upp morfinet och gått vidare hand i hand med Oxycontin, Oxynorm och Alvedon. Tryggheten och lindringen var långt ifrån den morfinet gav, men det kändes ändå som en stabil treenighet.

Under natten bjöds det på underhållning. Först en mardröm med skuggvarelser som smög omkring i min hjärna. En snabb blick in i deras brinnande, brandorangea ögon skulle göra vem som helst död av skräck. Sen, i vaket tillstånd, vässades mina sinnen och allt lidande på min avdelning absorberades. Skrik, ångest och tumult när någon larmade ute i korridoren. Gurglande ljud från slangar som drev bort blod och sårvätska ut ur patienternas kroppar. Mörkret i rummet och utanför fönstret blev en enhetlig, tjock massa där alla ljuskällor kämpade för att nå fram.

Det mesta kändes hotfullt. Sjukhuset var en apparat. En gammal oljetörstande, gjutjärnsmaskin som stånkade fram smärta på löpande band. Jag var knappt nämnvärd i situationen. En mikroorganism i en glömd pöl. Nånstans. Men det spelade liksom ingen roll. Hur illa jag än mådde och hur hemskt allt kändes, så hade det ingen direkt verkan på mig. Jag observerade, men sket fullkomligt i det.

Tabletterna och jag hade påbörjat en längre samvaro, på gott och ont. Dom följde mig länge under konvalecensen. Vi hade det ganska bra, trots min inledande skepsis. Men när jag tänker tillbaks på min tid på sjukhuset, då finns det bara ett, oersättligt namn som dyker upp.

Mmmorfin!

Kommer vi någonsin ses igen?