In i dimman!

För er som är mina vänner, har surfat in här och inte vetat om min aortainsufficiens, så vill jag passa på och be om ursäkt. Sedan jag fick min diagnos i november, har allt passerat väldigt snabbt. Jag har haft svårt att greppa läget. Även om det funnits chanser att berätta för några, har jag känt mig tafatt. Det har helt enkelt varit svårare att nå ut än jag väntat mig. En del av er träffar jag sällan och då har det känts klumpigt att gå in på mitt felande hjärta & co. Men ni ska veta att jag håller av er ändå och, ja - ni fattar säkert. Nu vill jag bara gå igenom den här skiten. Bli fixad, hopsydd, rehabiliterad, medicinerad och frisk. Det känns verkligen som om det är nåt nytt som hägrar på andra sidan narkosmörkret. Ett bättre liv kanske?

Att skriva blogg har hittills varit givande. Jag känner att det lättat på det känslomässiga trycket samtidigt som det varit skönt att konkretisera tusen, förvirrade tankar. Men egentligen är det här bara början. Min tanke är att fortsätta skriva konvalecenstiden ut. Ska försöka få upp lite bilder och kanske nån video också. Jag frågade kirurgen om det var möjligt att filma under operationen. Det var det inte. Han tyckte dessutom att det var osmakligt. Jag var i och för sig inte helt allvarlig i min fråga, men nånstans känner jag att det skulle vara...eh, kul...att ha. Kanske.

På tisdag gäller det alltså. Jag har inte längre någon påtaglig ångest. Är mest nervös och lite rädd över att få panik alldeles innan operationen. Men det ryktas om att jag kommer få lugnande, så jag antar att det inte blir något problem. In i dimman! I övrigt känner jag mig mest förväntansfull. Ska verkligen verkligen verkligen bli skönt att få det här gjort!

Detta blir förhoppningsvis mitt sista inlägg före operationen. Kommer försöka uppdatera så snart jag är på fötterna igen, så håll utkik.