Inskrivningsdagen

Måndagen den 25.e januari. Dagen före Dagen. Jag anlände till sjukhuset och la märke till att Thoraxkliniken är en ganska ful, sliten, grå-brun byggnad. En av bokstäverna i den stora entréskylten hängde på sniskan och inomhus var det byggpersonal överallt. Ombyggnation. Ständiga öronbedövande borrljud, damm, skräp, borttagna fönster och blottade taksegment. Mitt i denna ursäkt till sjukhus skulle tydligen min hjärtoperation ske. Om jag redan innan tyckte det var svårt att greppa situationen, var den nu fullkomligt overklig. Om ungefär ett dygn skulle jag vara nyopererad och jag hoppades innerligt att få ligga i en färdigrenoverad lokal. Jag kände att uppriven asbest och grovsnuskastande byggarbetare var faktorer som skulle kunna förlänga min konvalecenstid. Men...det var trots allt skönt att äntligen vara där. Nu skulle det dra igång.

Det blev en lång dag. Blodprover, samtal med kirurg, sjukgymnast, narkosläkare och massa väntan däremellan. Men timmarna flöt ändå på och inte en enda gång kände jag mig särskilt orolig eller nervös. Jag hade sällskap, vilket gjorde all skillnad. Min sambo var med mig hela tiden och nere i kafeterian hade min svägerska och svärmor slagit läger. Senare på dagen dök även mina föräldrar upp. Vi fikade, skrattade och jag glömde hela tiden bort varför vi var där. Kort sagt - jag kände mig glad och lycklig. Kanske hade jag också förenats med tanken på att operationen skulle leda till nåt bra.

När besökstiden tog slut var det dags för avsked. Jag skulle lämnas själv och absorberas av sjukvården. Jag förstod att mycket av den trygghet jag känt under dagen skulle följa med mina nära och kära hem. Men när jag väl stod ensam efter att ha sagt hejdå till allihop, var jag långt ifrån panikslagen. Kände mig väldigt fokuserad - som en elitidrottare inför final. Samtidigt började nervositeten göra sig påmind, men den var hanterbar och naturlig.

Det blev snabbt kväll. Jag var avdelningens nykomling och personalen drog rutinerna för mig. Att bli inskriven på ett sjukhus är verkligen att bli en del av ett enormt maskineri. Så fort dom spänner fast id-bandet kommer insikten om att man bara är tio siffror i en trettio storlekar för stor sjukhusskjorta...

Jag delade sal med fyra andra och kände att jag helst av allt ville vara ifred. Rummet var öppet och medan jag flyttade in, kände jag hur dom andra iakttog mig. Dom hade alla redan genomlevt sina ingrepp. Verkade dessutom som om dom var vänner - vapenbröder som överlevt samma, svåra öde. Jag försökte ignorera deras prat, eftersom det till 95% handlade om smärta, slem, blod, sjukhusmat, sömnproblem och fruktansvärda sprutor man tar i magen.

Timmarna kröp på. Jag fick reda på att jag skulle opereras runt klockan åtta på morgonen. Oj, ett klockslag! Vad definitivt. Jag försökte titta på en film jag hade på min laptop, men jag kunde inte fokusera tillräckligt för att hänga med i handlingen (Nacho Libre, med Jack Black...). Nervositeten hade vuxit sig starkare och jag kände mig plötsligt malplacerad. Vad gjorde jag där egentligen? Kände inte alls av min defekta klaff och fick liksom inte ihop det.

Sen var det dags att raka mitt bröst. En liten detalj jag inte riktigt tänkt på. Den fick mig att skratta. En sjuksyster tog fram en stor rakapparat (märkt landstinget) och började avhåra mig. Hon var van. Duktig. Vi småpratade under processen. Lite spänt när hon skulle raka mina ljumskar. Akta pungen. Tack tack. När jag väl var len och fin var det dags för dusch och noggrann skrubb av hela kroppen. Efteråt stod jag länge och tittade mig i spegeln. Tittade - sista gången utan ett skollinjalslångt ärr över bröstet.