Dödens Glasögon

Innan en hjärtoperation är det viktigt att du är ren. Riktigt jävla ultraren. Du får en tvål som är frätande antibakteriell - som är varningsmärkt och vars lödder är farlig att få i ögon och öron. Du ska skrubba dig en gång kvällen före operationen och en gång på morgonen strax innan. Efter varje tvätt får du nya kläder och blå plasttossor som ska skydda dina nakna fötter från att komma i kontakt med golvet. Sen direkt till sängen som fått nya sängkläder och blivit desinfekterad. Där får du sen ligga. Nerbäddad och ren på molekylär nivå. Och vänta.

Dom här duschsessionerna gjorde att jag verkligen inte kunde missa allvaret i situationen. Jag var extremt noggrann. Löddret flödade. Fick lite i ena örat och undrade om jag skulle trycka på nödknappen. Ren ren ren! När jag sen låg i sängen och därmed inte fick lämna den, kom jag dock på en sak. Mina glasögon.

Jag har vanligtvis linser, men vad skulle hamna på min näsa efter operationen om inte mina glasögon. All denna antibakteriella hysteri och ingen i personalen hade tänkt på mina glasögon? Ok. Utan att överdriva, det var säkert 5 år sedan jag rengjort dom. Hur mycket skit samlas inte runt näsplattorna? Min syn är ett skämt, så jag skulle knappast klara mig utan. Var jag den enda med denna problematik?

Rengöringsprocessen började med vatten - så hett ledningarna på Karolinska hade att erbjuda. Sen tvål. Sen alkogel. Jag polerade systematiskt. Extra noggrann kring näsplattorna såklart. Behandlingen gav resultat, så till den grad att den svarta plasten började blekna. Med tanke på hur gamla och fula mina glasögon är, brydde jag mig knappast. Jag körde hårt! Men precis innan jag blev klar med att torka dom, föll nåt till golvet. En av näsplattorna hade lossnat.

Alkogelen hade inte bara missfärgat glasögonen utan även löst upp dom. Jag försökte pilla tillbaks plattan med en stigande känsla av panik. Förgäves. "Inte nu! Varför NU?! Håll ihop!". I 10(!) jävla år hade dom varit i min ägo - utan några som helst problem. Men...kvällen innan min hjärtoperation...

Jag provade glasögonen utan näsplatta och det funkade. Men det var oerhört irriterande och känslig som jag var kunde jag absolut inte tänka mig en situation utan hela glasögon. Jag bröt min isolation och tassade ut i korridoren. Lim!

När jag väl hittade en sköterska och presenterade mitt problem, blev jag förvånad över hur seriöst hon tog det. Det var med andra ord första gången detta hände. Blev nöjd. Kanske skulle jag bidra till att sätta nya rutiner på Thoraxkliniken? Det ledde till en omfattande jakt på lim och jag hakade på i min sjukhusskjorta och prasslande tossor. Fler från personalen slog följe och blev förbluffade över att det faktiskt inte fanns ens ett litet limstift på hela avdelningen. Alla skrattade - mest åt mig tror jag - och jag började inse att jag stod för kvällsunderhållningen. Jag var svårt stressad.

Jakten blev dock inte helt fruktlös. Tip-Ex. Tacksamt smetade jag på massor av den vita sörjan och pressade dit näsplattan. Den såg ut att sitta kvar...i alla fall för en stund. Sköterskorna lovade att fortsätta leta lim under natten, men det sa dom nog mest för att lugna mig - tänkte jag. Problemet var dock löst och jag kunde återvända till min säng.

Nästa morgon stod ett limstift på mitt sängbord. Men Dödens Glasögon hade släppt greppet om mig och jag gjorde inget mer åt saken. Dom var i stort sett hela och faktiskt så rena som dom någonsin varit. Jag var nöjd och nu kunde jag äntligen åter igen fokusera på det som betydde något. Operationen.