In under kniven

Tisdagen den 26:e januari. Tidig morgon. Dom andra i salen sov. Inte jag.

Var jag nervös? Kanske. Panik? Kanske. Jag minns att jag noggrant försökte identifiera vad jag kände - checka av mot mina förväntningar - men det var svårt.

Personalen kom för att väcka mig. Jag låg och blundade och dom trodde att jag sov. Fick samma känsla som när man var liten och det var ens födelsedag - då man hade varit vaken länge men alltid låtsades sova när föräldrarna kom in för att fira.

Jag duschade en sista gång, fick ett lugnande piller och kröp ner i sängen. Dom skulle snart rulla iväg mig till operationssalen. Det kunde dröja upp till 30 minuter innan pillret verkade och under den tiden tumlade tankarna omkring som i en tvättmaskin. Narkos, mörker, sår, ärr, smärta. Ett hårt arbetande tvättprogram. Runt runt runt. Snabbare snabbare snabbare. Men, precis innan centrifugeringen satte igång och jag utan tvekan skulle fått nån form av mental härdsmälta, började pillret verka. Det kändes som allt bäddades in i lycklig bomull. Kontakten till all stress kopplades ur och minuterna tickade glatt på. Dom kom och hämtade mig strax därefter.

På väg till operationssalen kände jag nästan ett rus av lycka. Allt var så oerhört spännande. Jag låg i min säng och sjukhusets olika miljöer passerade förbi. Flera sköterskor sköt på och styrde mig mot min destination. Dom pratade med mig, men jag minns inget av vad dom sa. Ju längre in i sjukhuset vi kom desto mer påklädda blev folk runt omkring mig. Till sist hade alla gröna, heltäckande kläder. Resan slutade i ett stort rum med starka lampor. Någon började karva i min handled och fäste en venkateter. Varmt blod sipprade ut men torkades snabbt bort. Jag tittade runt i rummet och samtalade muntert. Jag kände mig drogad - gjorde och sa en mängd saker, men utan verklig själslig medverkan.

Plötsligt började jag känna en sugande trötthet. Den enorma operationslampan vinklades mot mitt bröst och alla figurerna i rummet suddades ut en aning. Nu kom det! Mörkret. Den oundvikliga, drömlösa sömnen.

Jag minns att jag försökte hålla mig vaken. Ville inte riktigt ge efter. Det myllrade av aktivitet runt mig. Händer över hela min kropp. Försökte röra mitt huvud men jag var bortkopplad. En kvinna tittade ner på mig. Såg bara hennes ögon som log mot mig genom all skyddsmundering. Sen försvann jag. Narkosen drog ner mig under ytan.