Intensiven

När jag tänker på vad som hände med mig medan jag var nedsövd blir jag lite yr. Ingreppet är en rutinoperation med låg fatalitet, men rent krasst hämtad ur en splatterfilm. Förenklat gjorde dom så här:

- Öppnade bröstkorgen

- Kopplade upp mig mot hjärt- lungmaskin
- Stannade hjärtat

- Skar upp hjärtat

- Bytte ut klaffen

- Sydde ihop hjärtat

- Startade hjärtat

- Sydde ihop bröstkorgen

Ganska sjukt egentligen. Stannade dom verkligen hjärtat på mig? Inget av ovanstående var jag medveten om, lyckligtvis, eftersom jag var i narkosläkarens trygga händer. Operationen tog ungefär 3 timmar. Men för mig var tiden mellan sista ögonblicket i operationssalen och uppvaknandet lika med noll.

När jag började kvickna till kändes det som om nån höll en plastpåse fylld med kallt vatten över mitt ansikte. Omedelbart trängd. Min hand sökte sig instinktivt upp till huvudet men fastnade mitt i rörelsen av en slang kopplad till ett dropp. När jag väl lyckades få upp ögonen såg jag att jag befann mig i ett dunkelt, ganska trångt rum och att nån stod vid min sida. En sjuksköterska? Allt var oerhört grumligt. Varför det? Mina tankar var grötiga och jag fick inte igång något resonemang. Jag var drogad. Så väldigt drogad.

Jag började gradvis uppfatta ljud kring mig. Ljuden av en mängd superviktiga maskiner som arbetade för mitt välbefinnande. Ljudet av mina skorptorra läppar som gneds mot varandra. Ljudet av något som tickade väldigt högt. Ljudet av en människa i oerhörda smärtor...

Tickandet var min nyinsatta, mekaniska klaff av senaste modell och människan var Ignatius, som låg i rummet intill.

"Nej Ignatius, du får inte resa dig!"
"AJ AJ AJ AJ"

Hans sköterska hade lite problem med lugnet.

"Helvete! Ignatius! Du måste ligga still!"
"AAAAAAAAAAARGH"

Ignatius skrik isade mitt blod. Men det som gjorde mest intryck på mig var nåt helt annat. Nån hade nämligen fått för sig dra igång lugnande musik för alla på intensiven. Ur nåt gammalt ljudsystem porlade låtar som jag bara kan beskriva som...eteriska. Dom plågade skriken, musiken och alla mystiska substanser i mitt blod gjorde mina första fem minuter på intensiven väldigt minnesvärda.

Så fort personen vid min sida såg att jag började komma till liv berättade hon vad som hänt och att allt gått bra. Jag tror jag blev glad eller nåt. Uppriktigt glad blev jag när jag kom på att jag inte hade mina glasögon på mig. Mina oerhört rena glasögon! Med dom på min näsrygg såg jag äntligen klart och efter det började mina tankar samla sig. Operationen var över! Jag befann mig äntligen på andra sidan mitt livs största ångestmoment. Och dessutom, som tickandet i mitt bröst så effektivt påminde mig om, hade jag nu ett friskt, väl fungerande hjärta!