Drogad - Del 1

Med risk för att förlora all min street cred, bör jag väl inledningsvis erkänna att jag aldrig knarkat. I ett personlighetstest i nån populärkulturell tidning skulle jag med all säkerhet bli "Duktiga David", "Tråkiga Torsten" eller "Lugna Lars". Jag har inte ens snusat...för mini-catch räknas väl inte? Antar att jag inte riktigt haft lust, eftersom jag ändå haft chansen att prova. O e r h ö r t väluppfostrad. Men visst, jag har haft lite komplex över detta på äldre dagar. Efter min operation bjöds det dock på både ett och annat. Det blev officiellt första gången jag fick nåt tyngre än alkohol i mig - min knarkpremiär, helt enkelt.

11 stycken slangar - räknade dom i efterhand. 11 stycken som antingen drev nåt in eller ut ur mig. Hur jag än rörde mig spände det i ett ben eller arm. Jag satt fast. Men nån smärta kände jag inte. Mådde bra. Kände mig glad. Förvirrad men väldigt glad.

Jag sov mycket. Drömde en del konstiga drömmar som jag vaknade med ett ryck ur och hann knappt reflektera över hur sjukt flummigt allt var, innan jag djupdök igen. En dröm har etsat sig fast. I den drömmen var jag delad på mitten - från toppen av mitt huvud till mitt skrev. Mina två halvor hoppade okontrollerat omkring på sina ben. Den ena höll en skopa med smält tenn och den andra höll en tennfigursform. Jag försökte på nåt sätt få mina delar att sansa sig och bli en hel Anders, så att det skulle kunna gjutas en tennfigur. Men det var omöjligt och det for glödgat, flytande tenn överallt. Drömmen var väldigt grafisk i sin natur - mina inälvor ramlade hela tiden ur min delade kropp (skitstörigt att halka på sina egna tarmar).

Mitt vakna tillstånd var till en början inget bättre. Mina armar ändrade längd ganska ofta. Kunde länge titta på händerna och se dom som jag aldrig sett dom förut. Mina ord fick ljudeffekter när jag pratade - ofta nåt sorts eko. Lukterna som passerade min hjärna förvrängdes. Fick en kopp kaffe och drack med darrande händer. Det luktade sköljmedel och smakade vatten med kaviar. Jag var glad ändå.

Det tog flera timmar innan jag övervunnit stelheten i nacken och kunde titta ner över mitt bröst - slangar, sårytor och blodiga bandage. Det började som svag oro och virvlade sen snabbt upp inom mig. Panik. Jag jämrade mig och hörde hur tickandet i mitt bröst stegrade. Hela jag pulserade. Men plötsligt var det som om nån drog i nödbromsen och på bara några sekunder...var jag glad. Igen.

Intensiven

När jag tänker på vad som hände med mig medan jag var nedsövd blir jag lite yr. Ingreppet är en rutinoperation med låg fatalitet, men rent krasst hämtad ur en splatterfilm. Förenklat gjorde dom så här:

- Öppnade bröstkorgen

- Kopplade upp mig mot hjärt- lungmaskin
- Stannade hjärtat

- Skar upp hjärtat

- Bytte ut klaffen

- Sydde ihop hjärtat

- Startade hjärtat

- Sydde ihop bröstkorgen

Ganska sjukt egentligen. Stannade dom verkligen hjärtat på mig? Inget av ovanstående var jag medveten om, lyckligtvis, eftersom jag var i narkosläkarens trygga händer. Operationen tog ungefär 3 timmar. Men för mig var tiden mellan sista ögonblicket i operationssalen och uppvaknandet lika med noll.

När jag började kvickna till kändes det som om nån höll en plastpåse fylld med kallt vatten över mitt ansikte. Omedelbart trängd. Min hand sökte sig instinktivt upp till huvudet men fastnade mitt i rörelsen av en slang kopplad till ett dropp. När jag väl lyckades få upp ögonen såg jag att jag befann mig i ett dunkelt, ganska trångt rum och att nån stod vid min sida. En sjuksköterska? Allt var oerhört grumligt. Varför det? Mina tankar var grötiga och jag fick inte igång något resonemang. Jag var drogad. Så väldigt drogad.

Jag började gradvis uppfatta ljud kring mig. Ljuden av en mängd superviktiga maskiner som arbetade för mitt välbefinnande. Ljudet av mina skorptorra läppar som gneds mot varandra. Ljudet av något som tickade väldigt högt. Ljudet av en människa i oerhörda smärtor...

Tickandet var min nyinsatta, mekaniska klaff av senaste modell och människan var Ignatius, som låg i rummet intill.

"Nej Ignatius, du får inte resa dig!"
"AJ AJ AJ AJ"

Hans sköterska hade lite problem med lugnet.

"Helvete! Ignatius! Du måste ligga still!"
"AAAAAAAAAAARGH"

Ignatius skrik isade mitt blod. Men det som gjorde mest intryck på mig var nåt helt annat. Nån hade nämligen fått för sig dra igång lugnande musik för alla på intensiven. Ur nåt gammalt ljudsystem porlade låtar som jag bara kan beskriva som...eteriska. Dom plågade skriken, musiken och alla mystiska substanser i mitt blod gjorde mina första fem minuter på intensiven väldigt minnesvärda.

Så fort personen vid min sida såg att jag började komma till liv berättade hon vad som hänt och att allt gått bra. Jag tror jag blev glad eller nåt. Uppriktigt glad blev jag när jag kom på att jag inte hade mina glasögon på mig. Mina oerhört rena glasögon! Med dom på min näsrygg såg jag äntligen klart och efter det började mina tankar samla sig. Operationen var över! Jag befann mig äntligen på andra sidan mitt livs största ångestmoment. Och dessutom, som tickandet i mitt bröst så effektivt påminde mig om, hade jag nu ett friskt, väl fungerande hjärta!

In under kniven

Tisdagen den 26:e januari. Tidig morgon. Dom andra i salen sov. Inte jag.

Var jag nervös? Kanske. Panik? Kanske. Jag minns att jag noggrant försökte identifiera vad jag kände - checka av mot mina förväntningar - men det var svårt.

Personalen kom för att väcka mig. Jag låg och blundade och dom trodde att jag sov. Fick samma känsla som när man var liten och det var ens födelsedag - då man hade varit vaken länge men alltid låtsades sova när föräldrarna kom in för att fira.

Jag duschade en sista gång, fick ett lugnande piller och kröp ner i sängen. Dom skulle snart rulla iväg mig till operationssalen. Det kunde dröja upp till 30 minuter innan pillret verkade och under den tiden tumlade tankarna omkring som i en tvättmaskin. Narkos, mörker, sår, ärr, smärta. Ett hårt arbetande tvättprogram. Runt runt runt. Snabbare snabbare snabbare. Men, precis innan centrifugeringen satte igång och jag utan tvekan skulle fått nån form av mental härdsmälta, började pillret verka. Det kändes som allt bäddades in i lycklig bomull. Kontakten till all stress kopplades ur och minuterna tickade glatt på. Dom kom och hämtade mig strax därefter.

På väg till operationssalen kände jag nästan ett rus av lycka. Allt var så oerhört spännande. Jag låg i min säng och sjukhusets olika miljöer passerade förbi. Flera sköterskor sköt på och styrde mig mot min destination. Dom pratade med mig, men jag minns inget av vad dom sa. Ju längre in i sjukhuset vi kom desto mer påklädda blev folk runt omkring mig. Till sist hade alla gröna, heltäckande kläder. Resan slutade i ett stort rum med starka lampor. Någon började karva i min handled och fäste en venkateter. Varmt blod sipprade ut men torkades snabbt bort. Jag tittade runt i rummet och samtalade muntert. Jag kände mig drogad - gjorde och sa en mängd saker, men utan verklig själslig medverkan.

Plötsligt började jag känna en sugande trötthet. Den enorma operationslampan vinklades mot mitt bröst och alla figurerna i rummet suddades ut en aning. Nu kom det! Mörkret. Den oundvikliga, drömlösa sömnen.

Jag minns att jag försökte hålla mig vaken. Ville inte riktigt ge efter. Det myllrade av aktivitet runt mig. Händer över hela min kropp. Försökte röra mitt huvud men jag var bortkopplad. En kvinna tittade ner på mig. Såg bara hennes ögon som log mot mig genom all skyddsmundering. Sen försvann jag. Narkosen drog ner mig under ytan.

Dödens Glasögon

Innan en hjärtoperation är det viktigt att du är ren. Riktigt jävla ultraren. Du får en tvål som är frätande antibakteriell - som är varningsmärkt och vars lödder är farlig att få i ögon och öron. Du ska skrubba dig en gång kvällen före operationen och en gång på morgonen strax innan. Efter varje tvätt får du nya kläder och blå plasttossor som ska skydda dina nakna fötter från att komma i kontakt med golvet. Sen direkt till sängen som fått nya sängkläder och blivit desinfekterad. Där får du sen ligga. Nerbäddad och ren på molekylär nivå. Och vänta.

Dom här duschsessionerna gjorde att jag verkligen inte kunde missa allvaret i situationen. Jag var extremt noggrann. Löddret flödade. Fick lite i ena örat och undrade om jag skulle trycka på nödknappen. Ren ren ren! När jag sen låg i sängen och därmed inte fick lämna den, kom jag dock på en sak. Mina glasögon.

Jag har vanligtvis linser, men vad skulle hamna på min näsa efter operationen om inte mina glasögon. All denna antibakteriella hysteri och ingen i personalen hade tänkt på mina glasögon? Ok. Utan att överdriva, det var säkert 5 år sedan jag rengjort dom. Hur mycket skit samlas inte runt näsplattorna? Min syn är ett skämt, så jag skulle knappast klara mig utan. Var jag den enda med denna problematik?

Rengöringsprocessen började med vatten - så hett ledningarna på Karolinska hade att erbjuda. Sen tvål. Sen alkogel. Jag polerade systematiskt. Extra noggrann kring näsplattorna såklart. Behandlingen gav resultat, så till den grad att den svarta plasten började blekna. Med tanke på hur gamla och fula mina glasögon är, brydde jag mig knappast. Jag körde hårt! Men precis innan jag blev klar med att torka dom, föll nåt till golvet. En av näsplattorna hade lossnat.

Alkogelen hade inte bara missfärgat glasögonen utan även löst upp dom. Jag försökte pilla tillbaks plattan med en stigande känsla av panik. Förgäves. "Inte nu! Varför NU?! Håll ihop!". I 10(!) jävla år hade dom varit i min ägo - utan några som helst problem. Men...kvällen innan min hjärtoperation...

Jag provade glasögonen utan näsplatta och det funkade. Men det var oerhört irriterande och känslig som jag var kunde jag absolut inte tänka mig en situation utan hela glasögon. Jag bröt min isolation och tassade ut i korridoren. Lim!

När jag väl hittade en sköterska och presenterade mitt problem, blev jag förvånad över hur seriöst hon tog det. Det var med andra ord första gången detta hände. Blev nöjd. Kanske skulle jag bidra till att sätta nya rutiner på Thoraxkliniken? Det ledde till en omfattande jakt på lim och jag hakade på i min sjukhusskjorta och prasslande tossor. Fler från personalen slog följe och blev förbluffade över att det faktiskt inte fanns ens ett litet limstift på hela avdelningen. Alla skrattade - mest åt mig tror jag - och jag började inse att jag stod för kvällsunderhållningen. Jag var svårt stressad.

Jakten blev dock inte helt fruktlös. Tip-Ex. Tacksamt smetade jag på massor av den vita sörjan och pressade dit näsplattan. Den såg ut att sitta kvar...i alla fall för en stund. Sköterskorna lovade att fortsätta leta lim under natten, men det sa dom nog mest för att lugna mig - tänkte jag. Problemet var dock löst och jag kunde återvända till min säng.

Nästa morgon stod ett limstift på mitt sängbord. Men Dödens Glasögon hade släppt greppet om mig och jag gjorde inget mer åt saken. Dom var i stort sett hela och faktiskt så rena som dom någonsin varit. Jag var nöjd och nu kunde jag äntligen åter igen fokusera på det som betydde något. Operationen.