Scarchest

Fyra dagar efter ingreppet. Lyssna noga, så hör ni hur det tickar!

Drogad - Del 2

Tre dagar efter operationen tog dom bort min morfinpump. Med ett lätt ryck kopplades jag bort från min bästa vän. Det var ren och skär separationsångest. Vi hade upplevt så mycket tillsammans. Glädje, sorg. Hat, kärlek. Vi somnade ofta tätt intill varandra. I drömmarna förenades vi och gav liv åt en mängd virvlande, komplexa drömmar. Ofta kunde vi samtala i timmar och reflektera över hur bra vi hade det. Hur vi gav och tog i en perfekt fungerande symbios.

Men...nu var det slut på sötbrödsdagarna.

Redan efter fem minuter svettades jag över min oförmåga att ge kroppen den lindring den krävde. Personalen tyckte att det var god tid att gå vidare. Dom strösslade okänsligt ut en mängd piller på mitt bord. Mitt morfin skulle ersättas, gömmas och glömmas. Pillerna var små, tråkiga och bleka - med Alvedon i spetsen (men vafan...huvudvärk?). Jag var verkligen inte redo för ett nytt förhållande, speciellt inte när ersättaren verkade vara en loser.

Snart låg dock tabletterna i min mage och jag väntade på misslyckandet. Min bröstkorg var delad och brännhet av smärta. Två doseringar och ett halvt dygn senare var jag redo att ge upp. Min kropp klarade inte mycket mer. Ögonen var torra, luften hittade inte ner i lungorna, läpparna var blodiga av stressigt gnag, venkatetrarna smärtade och varenda muskel i min rygg låste sig i kramp.

"Varför tog ni bort mitt morfin, era snikna jävlar?" ... skulle jag sagt om det inte vore för att jag LED så o e r h ö r t mycket - läpparna sammandragna i ett uttrycksfullt streck.

Men. Plötsligt. Och helt utan förvarning...jag var drogad. Igen. Upptäckten kom under senare delen av kvällen då jag befann mig mellan dröm och verklighet. Var fullkomligt utmattad av dagens omställningsdrama och smärtparad, men allt tonades bort och kvar fanns bara vakuum. I detta vakuum satt jag tyst, ganska glad och begrundade min tillvaro. Mina tabletter hade börjat ge effekt. Kroppen hade gett upp morfinet och gått vidare hand i hand med Oxycontin, Oxynorm och Alvedon. Tryggheten och lindringen var långt ifrån den morfinet gav, men det kändes ändå som en stabil treenighet.

Under natten bjöds det på underhållning. Först en mardröm med skuggvarelser som smög omkring i min hjärna. En snabb blick in i deras brinnande, brandorangea ögon skulle göra vem som helst död av skräck. Sen, i vaket tillstånd, vässades mina sinnen och allt lidande på min avdelning absorberades. Skrik, ångest och tumult när någon larmade ute i korridoren. Gurglande ljud från slangar som drev bort blod och sårvätska ut ur patienternas kroppar. Mörkret i rummet och utanför fönstret blev en enhetlig, tjock massa där alla ljuskällor kämpade för att nå fram.

Det mesta kändes hotfullt. Sjukhuset var en apparat. En gammal oljetörstande, gjutjärnsmaskin som stånkade fram smärta på löpande band. Jag var knappt nämnvärd i situationen. En mikroorganism i en glömd pöl. Nånstans. Men det spelade liksom ingen roll. Hur illa jag än mådde och hur hemskt allt kändes, så hade det ingen direkt verkan på mig. Jag observerade, men sket fullkomligt i det.

Tabletterna och jag hade påbörjat en längre samvaro, på gott och ont. Dom följde mig länge under konvalecensen. Vi hade det ganska bra, trots min inledande skepsis. Men när jag tänker tillbaks på min tid på sjukhuset, då finns det bara ett, oersättligt namn som dyker upp.

Mmmorfin!

Kommer vi någonsin ses igen?

Besök

Min son på besök - 6 dagar efter operationen...

Influensa har härjat i min familj. Ständiga besök till vårdcentralen, hög feber och penicillin har gjort att alla varit mer eller mindre utslagna. Därför har det varit svårt att finna tid till att uppdatera bloggen. Men nu ska allt vara stabiliserat och i dagens inlägg tänkte jag skriva om nåt riktigt viktigt - nämligen besöken på Karolinska.

Dagen efter operationen kom min sambo och mina föräldrar för att titta till mig. Det första jag tänkte när jag fick veta att dom var på ingående, var att jag skulle försöka se så vital ut som möjligt. Situationen var tillräckligt allvarlig, så gott humör och rosiga kinder var det jag tänkte bjuda på. När min sambo dök upp samlade jag mig, tryckte ut en dos ur min morfinpump och mobiliserade all energi jag hade. Upplevelsen var att jag kände mig vid gott mod och tillräckligt pigg för vad som än väntade. Men tyvärr stannade den upplevelsen hos mig. Min sambo har i efterhand beskrivit första besöket som chockerande. Jag var lika blek som lakanen, kallsvettig och min andning var så begränsad att jag hela tiden kippade efter luft. Mina ögon var frånvarande och jag svävade in och ut ur vaket tillstånd. Mamma och pappa kom strax efter och satt mest tysta vid min sida. Trodde jag nådde fram med min närvaro, men tydligen hade jag mest sluddrat och visat ögonvitorna.

Efter första besöket skulle det dröja innan jag fick se min sambo igen. Kräksjukan satte sina klor i min dotter och därmed hamnade hela min familj i karantän. Det var ett hopplöst läge och vi var tvungen att hålla oss till att prata över telefon. Smärtsamt, när närhet aldrig varit viktigare...

Under mina 14 dagar på sjukhus dök flera bekanta ansikten upp. Kära vänner och familj som satt tålmodigt vid min sida och lyssnade till mitt senaste äventyr. Det var besök som värmde djupt i mitt (nyopererade) hjärta. Inget fick mig att må så bra som vid dessa tillfällen! Jag vill därmed passa på att tacka alla er som visat omtanke under mitt livs svåraste period - TACK!

...jag var en riktig entertainer

Bara början

När jag rullades in på min avdelning hade jag spenderat lite mer än ett dygn på intensiven. De tyngsta drogerna låg bakom mig och smärtorna började genast vinna mark. Det kändes som om jag blivit överkörd av en buss. Ont i precis hela kroppen. Dom kopplade upp mig mot en morfinpump vilket gjorde att jag ansvarade över smärtlindringen. Tryck på en knapp, surr från pumpen och härligt morfin inom några sekunder. Ibland hjälpte det dock inte vilket resulterade i ett frenetiskt tryckande...trots att jag visste att det fanns en överdosspärr.

En genomgång av kroppen var på sin plats. Började med att röra på benen - ok, dom var svullna och stela. Kateter rakt in snoppen - spontankissa kändes lite skumt. Magen - svullen, tom men inte hungrig. Bröstet - stora sårytor, slangar, sladdar, elektroder och bandage...och så tickade det, hjärtat slog hårt. Armarna - svåra att röra, sladdar. Halsen - sladdar rakt in i min pulsåder. Huvudet - bedövad, introvert och syrgas in i näsan.

Det var fortfarande svårt att förstå läget. Som om jag var bortkopplad från verkligheten. Jag såg mig omkring och möttes av nyfikna blickar från mina rumskamrater. Nån frågade vilken typ av operation jag gjort och jag svarade. Men det stämde liksom inte. För en stund tyckte jag synd om mig själv. Kände mig utsatt och väldigt känslig. Intalade mig att det värsta ändå var över. Men det var såklart bara början.

Drogad - Del 1

Med risk för att förlora all min street cred, bör jag väl inledningsvis erkänna att jag aldrig knarkat. I ett personlighetstest i nån populärkulturell tidning skulle jag med all säkerhet bli "Duktiga David", "Tråkiga Torsten" eller "Lugna Lars". Jag har inte ens snusat...för mini-catch räknas väl inte? Antar att jag inte riktigt haft lust, eftersom jag ändå haft chansen att prova. O e r h ö r t väluppfostrad. Men visst, jag har haft lite komplex över detta på äldre dagar. Efter min operation bjöds det dock på både ett och annat. Det blev officiellt första gången jag fick nåt tyngre än alkohol i mig - min knarkpremiär, helt enkelt.

11 stycken slangar - räknade dom i efterhand. 11 stycken som antingen drev nåt in eller ut ur mig. Hur jag än rörde mig spände det i ett ben eller arm. Jag satt fast. Men nån smärta kände jag inte. Mådde bra. Kände mig glad. Förvirrad men väldigt glad.

Jag sov mycket. Drömde en del konstiga drömmar som jag vaknade med ett ryck ur och hann knappt reflektera över hur sjukt flummigt allt var, innan jag djupdök igen. En dröm har etsat sig fast. I den drömmen var jag delad på mitten - från toppen av mitt huvud till mitt skrev. Mina två halvor hoppade okontrollerat omkring på sina ben. Den ena höll en skopa med smält tenn och den andra höll en tennfigursform. Jag försökte på nåt sätt få mina delar att sansa sig och bli en hel Anders, så att det skulle kunna gjutas en tennfigur. Men det var omöjligt och det for glödgat, flytande tenn överallt. Drömmen var väldigt grafisk i sin natur - mina inälvor ramlade hela tiden ur min delade kropp (skitstörigt att halka på sina egna tarmar).

Mitt vakna tillstånd var till en början inget bättre. Mina armar ändrade längd ganska ofta. Kunde länge titta på händerna och se dom som jag aldrig sett dom förut. Mina ord fick ljudeffekter när jag pratade - ofta nåt sorts eko. Lukterna som passerade min hjärna förvrängdes. Fick en kopp kaffe och drack med darrande händer. Det luktade sköljmedel och smakade vatten med kaviar. Jag var glad ändå.

Det tog flera timmar innan jag övervunnit stelheten i nacken och kunde titta ner över mitt bröst - slangar, sårytor och blodiga bandage. Det började som svag oro och virvlade sen snabbt upp inom mig. Panik. Jag jämrade mig och hörde hur tickandet i mitt bröst stegrade. Hela jag pulserade. Men plötsligt var det som om nån drog i nödbromsen och på bara några sekunder...var jag glad. Igen.

Intensiven

När jag tänker på vad som hände med mig medan jag var nedsövd blir jag lite yr. Ingreppet är en rutinoperation med låg fatalitet, men rent krasst hämtad ur en splatterfilm. Förenklat gjorde dom så här:

- Öppnade bröstkorgen

- Kopplade upp mig mot hjärt- lungmaskin
- Stannade hjärtat

- Skar upp hjärtat

- Bytte ut klaffen

- Sydde ihop hjärtat

- Startade hjärtat

- Sydde ihop bröstkorgen

Ganska sjukt egentligen. Stannade dom verkligen hjärtat på mig? Inget av ovanstående var jag medveten om, lyckligtvis, eftersom jag var i narkosläkarens trygga händer. Operationen tog ungefär 3 timmar. Men för mig var tiden mellan sista ögonblicket i operationssalen och uppvaknandet lika med noll.

När jag började kvickna till kändes det som om nån höll en plastpåse fylld med kallt vatten över mitt ansikte. Omedelbart trängd. Min hand sökte sig instinktivt upp till huvudet men fastnade mitt i rörelsen av en slang kopplad till ett dropp. När jag väl lyckades få upp ögonen såg jag att jag befann mig i ett dunkelt, ganska trångt rum och att nån stod vid min sida. En sjuksköterska? Allt var oerhört grumligt. Varför det? Mina tankar var grötiga och jag fick inte igång något resonemang. Jag var drogad. Så väldigt drogad.

Jag började gradvis uppfatta ljud kring mig. Ljuden av en mängd superviktiga maskiner som arbetade för mitt välbefinnande. Ljudet av mina skorptorra läppar som gneds mot varandra. Ljudet av något som tickade väldigt högt. Ljudet av en människa i oerhörda smärtor...

Tickandet var min nyinsatta, mekaniska klaff av senaste modell och människan var Ignatius, som låg i rummet intill.

"Nej Ignatius, du får inte resa dig!"
"AJ AJ AJ AJ"

Hans sköterska hade lite problem med lugnet.

"Helvete! Ignatius! Du måste ligga still!"
"AAAAAAAAAAARGH"

Ignatius skrik isade mitt blod. Men det som gjorde mest intryck på mig var nåt helt annat. Nån hade nämligen fått för sig dra igång lugnande musik för alla på intensiven. Ur nåt gammalt ljudsystem porlade låtar som jag bara kan beskriva som...eteriska. Dom plågade skriken, musiken och alla mystiska substanser i mitt blod gjorde mina första fem minuter på intensiven väldigt minnesvärda.

Så fort personen vid min sida såg att jag började komma till liv berättade hon vad som hänt och att allt gått bra. Jag tror jag blev glad eller nåt. Uppriktigt glad blev jag när jag kom på att jag inte hade mina glasögon på mig. Mina oerhört rena glasögon! Med dom på min näsrygg såg jag äntligen klart och efter det började mina tankar samla sig. Operationen var över! Jag befann mig äntligen på andra sidan mitt livs största ångestmoment. Och dessutom, som tickandet i mitt bröst så effektivt påminde mig om, hade jag nu ett friskt, väl fungerande hjärta!

In under kniven

Tisdagen den 26:e januari. Tidig morgon. Dom andra i salen sov. Inte jag.

Var jag nervös? Kanske. Panik? Kanske. Jag minns att jag noggrant försökte identifiera vad jag kände - checka av mot mina förväntningar - men det var svårt.

Personalen kom för att väcka mig. Jag låg och blundade och dom trodde att jag sov. Fick samma känsla som när man var liten och det var ens födelsedag - då man hade varit vaken länge men alltid låtsades sova när föräldrarna kom in för att fira.

Jag duschade en sista gång, fick ett lugnande piller och kröp ner i sängen. Dom skulle snart rulla iväg mig till operationssalen. Det kunde dröja upp till 30 minuter innan pillret verkade och under den tiden tumlade tankarna omkring som i en tvättmaskin. Narkos, mörker, sår, ärr, smärta. Ett hårt arbetande tvättprogram. Runt runt runt. Snabbare snabbare snabbare. Men, precis innan centrifugeringen satte igång och jag utan tvekan skulle fått nån form av mental härdsmälta, började pillret verka. Det kändes som allt bäddades in i lycklig bomull. Kontakten till all stress kopplades ur och minuterna tickade glatt på. Dom kom och hämtade mig strax därefter.

På väg till operationssalen kände jag nästan ett rus av lycka. Allt var så oerhört spännande. Jag låg i min säng och sjukhusets olika miljöer passerade förbi. Flera sköterskor sköt på och styrde mig mot min destination. Dom pratade med mig, men jag minns inget av vad dom sa. Ju längre in i sjukhuset vi kom desto mer påklädda blev folk runt omkring mig. Till sist hade alla gröna, heltäckande kläder. Resan slutade i ett stort rum med starka lampor. Någon började karva i min handled och fäste en venkateter. Varmt blod sipprade ut men torkades snabbt bort. Jag tittade runt i rummet och samtalade muntert. Jag kände mig drogad - gjorde och sa en mängd saker, men utan verklig själslig medverkan.

Plötsligt började jag känna en sugande trötthet. Den enorma operationslampan vinklades mot mitt bröst och alla figurerna i rummet suddades ut en aning. Nu kom det! Mörkret. Den oundvikliga, drömlösa sömnen.

Jag minns att jag försökte hålla mig vaken. Ville inte riktigt ge efter. Det myllrade av aktivitet runt mig. Händer över hela min kropp. Försökte röra mitt huvud men jag var bortkopplad. En kvinna tittade ner på mig. Såg bara hennes ögon som log mot mig genom all skyddsmundering. Sen försvann jag. Narkosen drog ner mig under ytan.