In i dimman!

För er som är mina vänner, har surfat in här och inte vetat om min aortainsufficiens, så vill jag passa på och be om ursäkt. Sedan jag fick min diagnos i november, har allt passerat väldigt snabbt. Jag har haft svårt att greppa läget. Även om det funnits chanser att berätta för några, har jag känt mig tafatt. Det har helt enkelt varit svårare att nå ut än jag väntat mig. En del av er träffar jag sällan och då har det känts klumpigt att gå in på mitt felande hjärta & co. Men ni ska veta att jag håller av er ändå och, ja - ni fattar säkert. Nu vill jag bara gå igenom den här skiten. Bli fixad, hopsydd, rehabiliterad, medicinerad och frisk. Det känns verkligen som om det är nåt nytt som hägrar på andra sidan narkosmörkret. Ett bättre liv kanske?

Att skriva blogg har hittills varit givande. Jag känner att det lättat på det känslomässiga trycket samtidigt som det varit skönt att konkretisera tusen, förvirrade tankar. Men egentligen är det här bara början. Min tanke är att fortsätta skriva konvalecenstiden ut. Ska försöka få upp lite bilder och kanske nån video också. Jag frågade kirurgen om det var möjligt att filma under operationen. Det var det inte. Han tyckte dessutom att det var osmakligt. Jag var i och för sig inte helt allvarlig i min fråga, men nånstans känner jag att det skulle vara...eh, kul...att ha. Kanske.

På tisdag gäller det alltså. Jag har inte längre någon påtaglig ångest. Är mest nervös och lite rädd över att få panik alldeles innan operationen. Men det ryktas om att jag kommer få lugnande, så jag antar att det inte blir något problem. In i dimman! I övrigt känner jag mig mest förväntansfull. Ska verkligen verkligen verkligen bli skönt att få det här gjort!

Detta blir förhoppningsvis mitt sista inlägg före operationen. Kommer försöka uppdatera så snart jag är på fötterna igen, så håll utkik.

En bra dag

Igår var en bra dag! Bra dagar är då jag inte tänker så mycket på den 26:e januari. Min älskade kvinna (vi kallar henne Mette) drog med mig till Söder där vi hängde hela dagen. Lunch, fika och shopping - längesen jag känt mig så bekymmersfri och glad. Även om jag delvis reflekterade över operationen, så gjorde jag det med helt andra ögon. Stark, förväntansfull och positiv. Lycklig lattefarsa! Sen blev det kväll och det fantastiska bara fortsatte - barnvakt och restaurangbesök. God mat, bra musik och bara jag och Mette! Vi kom fram till att det måste varit mars 2009 vi senast varit ute ensamma. Välbehövlig kväll!

En bra dag. När det konstant händer grejer och mitt humör är på topp, känner jag mig inte alls sjuk. Inte mer än i förbifarten la jag märke till min hårda puls eller gav efter min trötthet. Därmed blir operationen på tisdag än mer absurd...

En vecka kvar

Veckorna går snabbt men allt står på paus. Jobb, vänner och vardagliga saker passerar förbi i en annan dimension. Emellanåt går jag igenom till andra sidan och är närvarande för en stund. Men sen sugs jag tillbaka in i en drönartillvaro där det bara finns ett fokus... Operationen kommer, vare sig jag vill eller inte. Den är definitiv. Nu gäller det bara att hänga med mentalt och mota ut ångesten ur dörren.

Datumet

Äntligen har jag fått ett datum! Den 25:e januari kommer jag skrivas in på Karolinska Solna och den 26:e sker operationen.

Oj oj oj, vad det här blev konkret nu då...fast det känns konstigt att det verkligen ska bli av. Jag kommer få min klaff utbytt och jag kommer vakna upp med ett ärr och jag kommer gå på blodförtunnande medicin resten av livet och jag kommer kunna leva ett normalt liv och det kommer bli fantastiskt och en helt ny tid för människan Anders. Nåt sånt.

Hoppas jag kommer sova lite bättre om nätterna nu när jag vet. Jag känner mig ju lättad. Även om min dödsångest snokar omkring och förstör en aning.

Tre veckor kvar. Håll tummarna redan nu.

En farbror på 28 år

Jag känner mig totalt mosad mentalt. Fysiskt ska vi inte ens prata om. Eftersom problemen med mitt hjärta eskalerat den senaste tiden har jag kondition som en 80-åring. Jag kan inte ens gå upp för trappan till vår lägenhet på första våningen utan att hjärtat försöker slå sig igenom bröstet. Vi har en farbror på 90 +, som bor tre trappor upp. Han klagar aldrig. Han är dessutom ute och springer varje dag, den jäveln, men aldrig nånsin lutar han sig mot knäna för att hämta andan. Skulle jag välja att springa ett varv runt kvarteret...ja, det vågar jag inte ens tänka på. Visst, jag gillar den gamle mannen - han är alltid så stilig, rakryggad och trevlig - men jag känner mig ännu sämre med honom springande i trapphuset. Det fungerar i och för sig som en morot också - att fixa hjärtat kommer förhoppningsvis göra mig frisk. Frisk, glad, pigg och jävligt fräsch! Sen har jag hört att det kommer vara tokhett med stora ärr Beach 2010.

Hjärtat som svek

Ibland får jag panik. Jag har ett sjukt hjärta. Helvete.

Man kommer liksom inte undan att hjärtat är en bra och viktig grej. Nåt som gärna får ticka på ostört tills man är 95 nånting. Men ack. Min goda hälsa, som jag trodde jag hade, verkar ha övergivit mig för länge sedan. Faktum är att den övergav mig redan nån gång i mammas mage - min missbildade aortaklaff är nåt jag föddes med. Sen har den blivit allt sämre, men utan att jag känt av det. Som en liten surpris till en nybliven tvåbarnsfar, fick jag diagnosen och hela mitt liv slirade till.

Jag har länge vetat att jag inte är något genetiskt praktexemplar. Vad sägs om extremt närsynt, astma, allergi och plattfot? Och nu, för att krydda lite extra - missbildad aortaklaff. Tack för det - mamma och pappa.

Jag sover dåligt. Så fort jag lägger huvudet på kudden börjar tortyren. Det är mörkt, tyst, mjukt och...det pulserar. Hjärtats vänstra kammare är förstorad. Pulsen är vansinnigt stark. Eftersom jag haft felet i många år så var den det redan innan diagnosen, men det var såklart inget jag tänkte på då. Nu kommer jag inte undan. När jag ska sova känns det som om min knäskål sitter på bröstkorgen och nån konstant testar mina reflexer med en sån där gummihammare. Det sprattlar i bröstet och det går pulsvågor ut i mina armar och ben. Det är ju bra att hjärtat fortfarande gör det som ett hjärta ska göra. Men om jag ändå fick slippa bultandet.

En annan sak som också håller mig vaken är tanken på att jag ska opereras. Ibland är det svårt att föreställa sig hur operationen kommer vara. Men ibland, precis innan jag somnar, får jag en drömlik vision som visar exakt hur det kommer bli. Hur jag ligger i operationssalen, nedsövd och orörlig men fortfarande medveten och ser alltihop - uppsprättad med en massa silvriga instrument nergrävda i mitt hjärta. Antar att jag borde kika mindre på Youtube. Trodde inte jag skulle hitta operationsfilmer där, men dom finns och dom är magiska!

Väntar fortfarande på operationsdatum. I slutet av januari tror dom. Allt känns väldigt abstrakt utan nåt att sikta mot. När jag väl får veta kommer väl det också kännas abstrakt. En sak är klar - det ska bli skönt att få det överstökat. All väntan tär.

Lifeshaver Strikes Back

Lifeshaver var mitt senaste försök till en hemsida. Men nånstans under 2001 lämnade jag den att dö, ensam i den slukande webben. Idag återuppstår sidan - som en blogg. Trots att jag aldrig riktigt gillat fenomenet "blogga", har nu behovet av att skriva och berätta tagit över.

I oktober fick jag diagnosen aortaklaffsinsufficiens. Det betyder kortfattat att klaffen mot aortan inte sluter tätt och att blod som ska ut i kroppen rinner tillbaks in i hjärtat. Ett friskt hjärta pumpar 5 liter blod per minut, mitt hjärta pumpar ungefär 12 liter. Detta leder i sin tur till att den vänstra kammaren blir större av allt extraarbete och att hjärtat mår dåligt. För att fixa det här kommer jag att opereras och få min aortaklaff utbytt.

Jag kommer skriva här för att få ur mig lite av alla de känslor och tankar som kretsar kring mitt tillstånd, den kommande operationen och tillfrisknandet. Min förhoppning är att hjälpa andra i samma situation och att kunna påvisa att det (förhoppningsvis) inte är lika läskigt som det verkar.