Inskrivningsdagen

Måndagen den 25.e januari. Dagen före Dagen. Jag anlände till sjukhuset och la märke till att Thoraxkliniken är en ganska ful, sliten, grå-brun byggnad. En av bokstäverna i den stora entréskylten hängde på sniskan och inomhus var det byggpersonal överallt. Ombyggnation. Ständiga öronbedövande borrljud, damm, skräp, borttagna fönster och blottade taksegment. Mitt i denna ursäkt till sjukhus skulle tydligen min hjärtoperation ske. Om jag redan innan tyckte det var svårt att greppa situationen, var den nu fullkomligt overklig. Om ungefär ett dygn skulle jag vara nyopererad och jag hoppades innerligt att få ligga i en färdigrenoverad lokal. Jag kände att uppriven asbest och grovsnuskastande byggarbetare var faktorer som skulle kunna förlänga min konvalecenstid. Men...det var trots allt skönt att äntligen vara där. Nu skulle det dra igång.

Det blev en lång dag. Blodprover, samtal med kirurg, sjukgymnast, narkosläkare och massa väntan däremellan. Men timmarna flöt ändå på och inte en enda gång kände jag mig särskilt orolig eller nervös. Jag hade sällskap, vilket gjorde all skillnad. Min sambo var med mig hela tiden och nere i kafeterian hade min svägerska och svärmor slagit läger. Senare på dagen dök även mina föräldrar upp. Vi fikade, skrattade och jag glömde hela tiden bort varför vi var där. Kort sagt - jag kände mig glad och lycklig. Kanske hade jag också förenats med tanken på att operationen skulle leda till nåt bra.

När besökstiden tog slut var det dags för avsked. Jag skulle lämnas själv och absorberas av sjukvården. Jag förstod att mycket av den trygghet jag känt under dagen skulle följa med mina nära och kära hem. Men när jag väl stod ensam efter att ha sagt hejdå till allihop, var jag långt ifrån panikslagen. Kände mig väldigt fokuserad - som en elitidrottare inför final. Samtidigt började nervositeten göra sig påmind, men den var hanterbar och naturlig.

Det blev snabbt kväll. Jag var avdelningens nykomling och personalen drog rutinerna för mig. Att bli inskriven på ett sjukhus är verkligen att bli en del av ett enormt maskineri. Så fort dom spänner fast id-bandet kommer insikten om att man bara är tio siffror i en trettio storlekar för stor sjukhusskjorta...

Jag delade sal med fyra andra och kände att jag helst av allt ville vara ifred. Rummet var öppet och medan jag flyttade in, kände jag hur dom andra iakttog mig. Dom hade alla redan genomlevt sina ingrepp. Verkade dessutom som om dom var vänner - vapenbröder som överlevt samma, svåra öde. Jag försökte ignorera deras prat, eftersom det till 95% handlade om smärta, slem, blod, sjukhusmat, sömnproblem och fruktansvärda sprutor man tar i magen.

Timmarna kröp på. Jag fick reda på att jag skulle opereras runt klockan åtta på morgonen. Oj, ett klockslag! Vad definitivt. Jag försökte titta på en film jag hade på min laptop, men jag kunde inte fokusera tillräckligt för att hänga med i handlingen (Nacho Libre, med Jack Black...). Nervositeten hade vuxit sig starkare och jag kände mig plötsligt malplacerad. Vad gjorde jag där egentligen? Kände inte alls av min defekta klaff och fick liksom inte ihop det.

Sen var det dags att raka mitt bröst. En liten detalj jag inte riktigt tänkt på. Den fick mig att skratta. En sjuksyster tog fram en stor rakapparat (märkt landstinget) och började avhåra mig. Hon var van. Duktig. Vi småpratade under processen. Lite spänt när hon skulle raka mina ljumskar. Akta pungen. Tack tack. När jag väl var len och fin var det dags för dusch och noggrann skrubb av hela kroppen. Efteråt stod jag länge och tittade mig i spegeln. Tittade - sista gången utan ett skollinjalslångt ärr över bröstet.

Allt gick bra!

Nedsövd, uppsprättad, sönderskuren, lagad, ihopsydd, bedövad, dränerad, kontrollerad, medicinerad och kalkylerad. Det har snart gått två veckor sen jag opererades. Känns som en livstid. Men allt har gått bra och jag håller på att återhämta mig.

Jag har lämnat Karolinska och befinner mig nu på Stockholms Sjukhem för reahabilitering. Har varit helt utan internet. Fan vad skönt det varit. Det borde finnas med i sjukvårdsplanen att exkludera internet för patienter. Man behöver verkligen inte finnas tillgänglig och tönta omkring på nätet hela dagarna! Men lyssna nu inte på mig - jag är bara nyfrälst. Jag menar, 11 dagar utan internet och jag börjar predika om ett internetlöst samhälle. Snart är jag indragen i beroendet igen. Tveklöst. Hur som helst...jag har en del att skriva av mig. Det har hänt mycket på kort tid. För att inte glömma saker längs med vägen har jag tvingat mig anteckna stolpar. Ska försöka sammanställa allt så det blir nåt att läsa. Det kommer bli en resa genom blod, smärta, tårar, droger, drömmar, kärlek, tro, hopp och plastslangar. Håll utkik!

In i dimman!

För er som är mina vänner, har surfat in här och inte vetat om min aortainsufficiens, så vill jag passa på och be om ursäkt. Sedan jag fick min diagnos i november, har allt passerat väldigt snabbt. Jag har haft svårt att greppa läget. Även om det funnits chanser att berätta för några, har jag känt mig tafatt. Det har helt enkelt varit svårare att nå ut än jag väntat mig. En del av er träffar jag sällan och då har det känts klumpigt att gå in på mitt felande hjärta & co. Men ni ska veta att jag håller av er ändå och, ja - ni fattar säkert. Nu vill jag bara gå igenom den här skiten. Bli fixad, hopsydd, rehabiliterad, medicinerad och frisk. Det känns verkligen som om det är nåt nytt som hägrar på andra sidan narkosmörkret. Ett bättre liv kanske?

Att skriva blogg har hittills varit givande. Jag känner att det lättat på det känslomässiga trycket samtidigt som det varit skönt att konkretisera tusen, förvirrade tankar. Men egentligen är det här bara början. Min tanke är att fortsätta skriva konvalecenstiden ut. Ska försöka få upp lite bilder och kanske nån video också. Jag frågade kirurgen om det var möjligt att filma under operationen. Det var det inte. Han tyckte dessutom att det var osmakligt. Jag var i och för sig inte helt allvarlig i min fråga, men nånstans känner jag att det skulle vara...eh, kul...att ha. Kanske.

På tisdag gäller det alltså. Jag har inte längre någon påtaglig ångest. Är mest nervös och lite rädd över att få panik alldeles innan operationen. Men det ryktas om att jag kommer få lugnande, så jag antar att det inte blir något problem. In i dimman! I övrigt känner jag mig mest förväntansfull. Ska verkligen verkligen verkligen bli skönt att få det här gjort!

Detta blir förhoppningsvis mitt sista inlägg före operationen. Kommer försöka uppdatera så snart jag är på fötterna igen, så håll utkik.

En bra dag

Igår var en bra dag! Bra dagar är då jag inte tänker så mycket på den 26:e januari. Min älskade kvinna (vi kallar henne Mette) drog med mig till Söder där vi hängde hela dagen. Lunch, fika och shopping - längesen jag känt mig så bekymmersfri och glad. Även om jag delvis reflekterade över operationen, så gjorde jag det med helt andra ögon. Stark, förväntansfull och positiv. Lycklig lattefarsa! Sen blev det kväll och det fantastiska bara fortsatte - barnvakt och restaurangbesök. God mat, bra musik och bara jag och Mette! Vi kom fram till att det måste varit mars 2009 vi senast varit ute ensamma. Välbehövlig kväll!

En bra dag. När det konstant händer grejer och mitt humör är på topp, känner jag mig inte alls sjuk. Inte mer än i förbifarten la jag märke till min hårda puls eller gav efter min trötthet. Därmed blir operationen på tisdag än mer absurd...

En vecka kvar

Veckorna går snabbt men allt står på paus. Jobb, vänner och vardagliga saker passerar förbi i en annan dimension. Emellanåt går jag igenom till andra sidan och är närvarande för en stund. Men sen sugs jag tillbaka in i en drönartillvaro där det bara finns ett fokus... Operationen kommer, vare sig jag vill eller inte. Den är definitiv. Nu gäller det bara att hänga med mentalt och mota ut ångesten ur dörren.

Datumet

Äntligen har jag fått ett datum! Den 25:e januari kommer jag skrivas in på Karolinska Solna och den 26:e sker operationen.

Oj oj oj, vad det här blev konkret nu då...fast det känns konstigt att det verkligen ska bli av. Jag kommer få min klaff utbytt och jag kommer vakna upp med ett ärr och jag kommer gå på blodförtunnande medicin resten av livet och jag kommer kunna leva ett normalt liv och det kommer bli fantastiskt och en helt ny tid för människan Anders. Nåt sånt.

Hoppas jag kommer sova lite bättre om nätterna nu när jag vet. Jag känner mig ju lättad. Även om min dödsångest snokar omkring och förstör en aning.

Tre veckor kvar. Håll tummarna redan nu.

En farbror på 28 år

Jag känner mig totalt mosad mentalt. Fysiskt ska vi inte ens prata om. Eftersom problemen med mitt hjärta eskalerat den senaste tiden har jag kondition som en 80-åring. Jag kan inte ens gå upp för trappan till vår lägenhet på första våningen utan att hjärtat försöker slå sig igenom bröstet. Vi har en farbror på 90 +, som bor tre trappor upp. Han klagar aldrig. Han är dessutom ute och springer varje dag, den jäveln, men aldrig nånsin lutar han sig mot knäna för att hämta andan. Skulle jag välja att springa ett varv runt kvarteret...ja, det vågar jag inte ens tänka på. Visst, jag gillar den gamle mannen - han är alltid så stilig, rakryggad och trevlig - men jag känner mig ännu sämre med honom springande i trapphuset. Det fungerar i och för sig som en morot också - att fixa hjärtat kommer förhoppningsvis göra mig frisk. Frisk, glad, pigg och jävligt fräsch! Sen har jag hört att det kommer vara tokhett med stora ärr Beach 2010.